|
Från bilhus till konstmuseum
Tennispalatset är förknippat med vissa tydliga drag i Helsingfors byggnadshistoria. Å ena sidan hör det till de byggnader som uppfördes i centrum för att tillmötesgå det växande affärslivets behov, å andra sidan kan det med vissa reservationer ses som en del av det stora idrottsbygget på 1930-talet, som syftade till att få de Olympiska spelen till Helsingfors 1940. Saneringen på 1990-talet knyter också Tennispalatset till trenden att ta över lokaliteter som inte längre används för sitt tidigare bruk, och ställa dem t.ex. i kulturens tjänst.
Kuva:Tanja Koponen
Tennispalatset byggdes 1937 med tanke på handeln med bilar och deras reservdelar och service. Tennisplanen och valvhallarna över dem byggdes ett år senare. Tennispalatsets föregångare i detta hänseende var Nikolajeffs (senare Hankkijas) bilhus från 1910-talet, beläget på bara några hundra meters avstånd. På 1910-talet uppfördes på Tennispalatsets granntomt den byggnad som numera kallas Kampens bilhus. Tennispalatset var tänkt som en tillfällig byggnad och tomten hade hyrts till Autopalatsi Oy på tio år. Huset planerades av arkitektstudenten Helge Lundström (1900-1953), som aldrig blev färdig arkitekt. Hans ursprungliga ritning var modernare och mera strömlinjeformad än den slutgiltiga byggnaden. Valvhallarna var lägre och fönstren mera bandlika i hans ritning. Även om Tennispalatset vid det här laget rentav kan anses var en av funkisarkitekturens pärlor, väckte det på sin tid föga intresse: i sin bok Helsingfors stads historia från 1962 nämner arkitekten Hilding Ekelund över huvud taget inte Tennispalatset när han skriver om 20- och 30-talens arkitektur.
Tennispalatset var länge vårt lands främsta tennisbyggnad. Den hade fyra tennisplan placerade på tvären i valvhallarna, så att ljuset från de stora gavelfönstren inte skulle blända spelarna. Tennisverksamheten drevs av Helsingin verkkopalloseura. Under olympiaden 1952 spelade man korgboll i Tennispalatset. Bilhandeln flyttade i huvudsak ut från centrum på 1950-talet, och det ekonomiskt trängda Bil- och tennispalatset såldes på exekutiv auktion 1957. Köparen var Helsingfors stad, som först ville riva byggnaden. Under rivningshotet fick byggnaden förfalla. De som hyrde affärslokaliteter i huset reparerade visserligen sina respektive utrymmen. Bristen på vård hade emellertid den fördelen att byggnaden bevarats i så gott som ursprungligt skick till våra dagar. Till de långvariga hyresgästerna hörde bl.a. Anttila Oy, och sedan det lämnat byggnaden verkade loppmarknaden Lanttila där i fem år.
Tennispalatsets lämplighet för kulturellt bruk togs till övervägande 1993, och man började då planera att inrätta stora lokaliteter i huset både för Helsingfors stads konstmuseum och för Museiverkets etnografiska museum (numera Kulturernas museum). Planen genomfördes i något mindre omfattning, så att affärsverksamheten gavs större utrymmen. När renoveringen av Tennispalatset är färdig i februari 1999 har huset tre stora hyresgäster: Helsingfors stads konstmuseum, Kulturernas museum och Finnkino Oy. Vidare förfogar en rad företag över mindre
lokaliteter i byggnaden.
Kuva:Tanja Koponen
|
