|
Konstnären Magnus Enckells (1870–1925) produktion visades i Helsingfors stads konstmuseums lokal i Tennispalatset med början 1. 2. 2000. Utställningen bestådde av guldåldersmästarens produktion från fem årtionden: målningar, teckningar och grafik. Utställningen belyste Enckell som figurmålare och visade figur- och porträttmålningar och mytologiska motiv. Verken (137 stycken) täcker konstnärens hela produktion, och indelningen av Enckells måleri i en färgasketisk symbolism och ett neoimpressionistiskt färgmåleri ges en ny belysning. På utställningen fanns både skisser som sällan visats och verk som har klassikerstatus inom finsk konst. Avsikten var att ta fram teman som genomsyrar Enckells konst och visar honom som människoskildrare. Enckell fick redan tidigt erkänsla för sitt figurmåleri, i vilket han skildrade människor med såväl konstnärlig egenart som psykologisk insikt.
Magnus Enckell inledde sin bana på 1880-talet. Han flyttade till Paris 1891, och det har betraktats som upptakten till den symbolistiska konsten i Finland. Enckell blev senare färgkonstnär, men han övergav aldrig antikens värld som symbolisterna älskade. Han har beskrivits som kronprins till Albert Edelfelt, och som vårdare och befrämjare av konstrelationerna mellan Finland och Frankrike. Han har kritiserats för att han var mera internationellt än nationellt inriktad. Trots det arbetade han på några av våra nationalmonument, t.ex. Uppståndelsefresken i Tammerfors domkyrka.
I samband med utställningen publiceras en utställningskatalog som innehåller den senaste forskningen kring Enckell. Fil. dr. Harri Kalhas artikel, en del av hans mera omfattande historiografiska undersökning, vänder blicken från Magnus Enckells konst mot det som har skrivits om konstnären och hans verk. Vad avslöjar det om konstnären som privatperson – och vad döljer det? Hur närmar sig det traditionella “konstsnacket“ konstnärens sexualitet? Hur skriver man om sexualiteten, hur byggs den in i det estetiska språket? Docent Riikka Stewen behandlar i sin artikel Magnus Enckells mytologiska motiv och deras förhållande till Ovidius Metamorfoser. Läsarna får en nyckel till 1890-talets symbolistiska tankevärld i ljuset av nya källor. Analysen av Enckells målningar utvidgas till reflexioner om antikens betydelse som motivförråd för konsten. Juha- Heikki Tihinen studerar i sin artikel den skenbara inåtvändheten och passiviteten hos figurerna i Enckells verk. Samtidigt reflekterar han över Narcissusgestaltens och olika narcismuppfattningars inverkan på tolkningen av verken.
|
