|
Den amerikanske skulptören Duane Hanson
(1925–1996) är känd för sina skulpturer av människor i naturlig storlek. För Hanson var människan det viktigaste och mest fascinerande motivet. Genom människans fysiska väsen kunde konstnären uttrycka allt det väsentliga.
På 1960-talet fick Hanson intryck av popkonstens rättframma realism. Han tog avgjutningar av levande modeller och gjorde materialexperiment med polyesterharts, glasfiber och fyllmassa som var avsedd för reparation av bilar. Han målade de färdiga människofigurerna med hudfärgad färg, klädde dem och försåg dem med hår och vardagliga föremål. På det sättet åstadkom han hyperrealistiska porträtt. Målet var emellertid inte att efterbilda vissa bestämda, levande människor, utan att återge typiska figurer och det mänskliga i allmänhet.
I sina tidigaste skulpturer återgav Hanson ofta offer: en kvinna som dött efter en abort, sårade soldater, döda kroppar efter en bilolycka, uteliggare, mördade och våldtagna. Genom sina chockerande verk tog han starkt ställning till det amerikanska samhällets avigsidor: gatuvåldet, fattigdomen, skenheligheten och Vietnamkriget.
Från och med 1970-talet ägnade sig Hanson åt att skildra vanliga människor. Representanter för olika yrkesgrupper, turister, en shoppande kvinna och en överviktig man med en Walkman verkar alla ensamma och försjunkna i sina tankar. För Hanson var det viktigt att stå på samma sida som dessa människor och visa medkänsla i synnerhet med dem som inte har förmått hålla jämna steg med samhällets hetsiga rytm.
Utställningen har producerats av Institut für Kulturaustausch, Tübingen. Den har kuraterats av Maria Espinosa.
|
